Juni är vildare än nånsin och ångar på i en rasande fart. Hon öppnar luckor och häller ut bakpulver (självklart i lådan), drar vidare in på toaletten med en stulen strösselburk som hälls på golvet och sen tillbaka ut i köket där hon lyckas få tag i en stjärnanis burk som hälls upp och ner. Toaletten är också välbesökt där hon mer än gärna sticker ner sina små tassar eller doppar ner saker. Kyl och frys öppnas och så smiter hon iväg med en påsen iskall broccoli, såklart helt medveten om vad som är rätt och fel. Ahh jag hinner med andra ord inte med denna lilla virvelvind! Juni, lilla Juni är väldigt karaktäristisk, charmig, har morrande ljud för sig och ropar mammaaaaa och tittaaaaa hela tiden. Hennes mamma är hennes stora idol:)
Lykke, lilla Lykke. Jag vågar nog säga att den värsta trotsåldern är över. Hon är så harmonisk, energisk, snäll och fundersam. För tillfället älskar hon allt som har med bokstäver att göra och kan faktiskt hela alfabetet! Hon målar också gärna i sin Hello Kitty målarbok, eller leker "mammapappabarn" eller andra rollekar.
Såklart så finns det dagar då allt går fel och hon sätter sig på tvären, men överlag så går det att resonera med henne och häva bråket innan det eskalerar, vilket är så skönt för både henne och oss. Mer harmoni helt enkelt, lugnt och skönt i vardagen.
Över lag så flyter allt på helt ok, man har liksom kommit in i det här med två barn nu. Men det har tagit sin lilla tid och jag kunde nog aldrig tro att det skulle vara så mycket mer med ett barn till.
Jag var den som innan ryckte på axlarma åt dem som höjde ett varnande finger och sa "med barn nummer två kommer den stora utmaningen". Jag tänkte bara att hur mycket mer kan det vara? Det visade sig vara mer än dubbelt så mycket. Den lilla lilla egentid som man upplevde att man hade med ett barn förintades helt med barn nummer två. Det är lätt att känna sig otillräcklig. Men som sagt sen en tid tillbaka så har allt blivit lättare och nu ser man så många fördelar med att ha barn ganska tätt som vi ändå har. De leker mer och mer med varandra och har verkligen roligt ihop och skrattar och busar. Den synen är såklart helt underbar, syskonkärlek när den är som bäst. Tjuvnyp förekommer också, mest från den lilla hönan som gärna sätter tänderna (bokstavligen...) i storasyster.
Snart är det dags för dagis för Juni, usch man får sån separationsångest! Min lilla bebis ska lämnas in och klara sig utan sin mamma hela dagarna. Men erfarenheten med Lykke säger ändå att det kommer att bli bra. Jobbigt till en början men bra i tillslut. Och jag kommer säkert att hitta gnistan i att börja jobba igen. Men man är ju lite lätt ur fas ska jag erkänna. Självförtroendet får sig en liten törn och det känns knappt som man kommer ihåg vad man jobbar med. Men även där, vet jag att jag kände likadant efter föräldraledigheten med Lykke och att det blev bra när man väl satt på plats med kaffekoppen framför datorn.
